Längtan

De senaste åren har jag fått erfara en del sinnesstämningar och känslor som jag inte upplevt tidigare med samma kraft. En av dem, och dessutom en av de svåraste, är/var... Längtan. Då menar jag en ihärdig plågsam längtan som biter sig fast, och som inte går att förtränga eller skaka bort eller tänka bort, för den sitter fast mitt emellan de nedre spetsarna av bröstbenen och gör ont! Fy, vad jobbigt...det går inte att hantera. Spelar ingen roll vad man gör, för längtar man så längtar man. Har ni varit med om det? Det enda som lindrar är att man går och lägger sig och somnar. Tänk så förfärligt. Jag hade en period där jag la mig vid halv sju på kvällen för att jag inte ORKADE längta. ORKADE inte vara vaken och ha ont. Som tur är så kan jag somna nästan när som helst...och även halvdvala var ju bättre än vaken längtan. Usch, det var hemskt. Men all längtan, precis som alla andra svåra känslor, ger sig ju med tiden, och bleknar, eller kanske förändras allteftersom tiden går...och det är ju synd i sig, eller hur....Otroligt skönt, men väldigt, väldigt sorgligt - man hade ju hellre vänt känslan till något positivt.