Det känns som att...

...kärleken inom mig har börjat att dö. Ger den upp till slut...?

Hjärtansdagen

Inatt gick det inget vidare att sova. La mig ganska sent, men vaknade vid halv fem, och sen har jag försökt somna sen dess, kanske slumrat lite emellanåt. Strange. Kan ju bero på hjärtverksamhet. Ja, inte för att det råkar vara Alla Hjärtans dag, utan snarare högt blodtryck. Fick ju börja knapra piller igen efter en månads uppehåll, se tidigare inlägg, trodde hjärtat var på väg upp genom halsen och ut ur munnen på mig. Hopp, hopp, studs, studs...Burp! Klappning, dubbelslag, oregelbunden rytm, och det tog en evighet att somna på kvällen och/eller att varva ner. Och nåt konstigt kli i halsen blir det när hjärtat far runt. Och andfådd av att bara prata (blir jag ff) och tråååångt i bröstet som när man sprungit i iiiskall luft (hm, det gör jag aldrig, men ändå). Så känns det. Så på det igen med pillerna! Nu har det sansat sig känner jag, även om det fortfarande drar igång ibland, försöker, som inatt troligtvis. Men men.

Alla Hjärtans Dag, ja. Har funderat på om jag skulle nämna den eller inte. Nu nämner jag den i alla fall.

"Det enda jag önskar mig är tid..." sa jag och tänkte jag. Nu när jag sätter det på pränt, vilken grej, att någon säger det till en. Om man tycker om varandra, och uttrycker att det enda man önskar sig, mest av allt är att få spendera tid med den personen....

Sista gången det var en heldag var i början av sommarsemestern. Den helgen slutade med fullständig katastrof, men, det var sista gången det blev en heldag i alla fall. Några timmar och stunder här och där blev det sen....men aldrig en hel dag att bara umgås på.... Och just därför var det svårt att nån annan fick det.

Ändå var jag positiv på Alla Hjärtans Dag (och försökte vara det alla andra dagar också, men eftersom det är den dan idag så skriver jag om det nu)...det blev såklart ingen tid tillsammans, varför minns jag inte längre (men jag trodde alltid på framtiden), men jag fick en present. Och på min lilla planet har det aldrig drällt av kärleksgåvor precis, så därför blev jag så glad och förvånad. En fin träask med praliner. Själv gjorde jag inget märkvärdigt, placerade ut små chokladhjärtan på strategiska ställen bara, men jag är ju tvärtom - gillar att bjuda på oväntade överraskningar på otraditionella dagar. Vilket som går ju bra i mina ögon. Bara man tänker på varandra. Hur som helst. Pralinerna tog slut så småningom - de också.

Så det är min erfarenhet av denna dagen. Förr har den aldrig stört mig, men det gör den nu. När man en gång har varit med om något....Ja, ni vet. Då vill man inte vara utan det.

Nu är klockan snart 8 och Willys öppnar. Jag tror jag åker dit och förlustar mig lite.

Hej!

- "Alla vill väl bli sedda..."

Såklart. Det är ju så man säger. Och man tror att man vet vad det betyder. Men jag har inte till fullo fattat innebörden - förrän nu. Det tog ett par år, och det var inte för att jag blev sedd (för det blev jag inte) som jag fattade - utan för att jag själv SÅG.

Herregud!!! Jag har förstått vad det innebär. Att SE någon! Vilken kamp, vilket slit, vilket helvetiskt äventyr. Åååå, en sån mur, till synes oigenomtränglig, oöverstiglig.

Men kärlek övervann allt - amor vincit omnia - murar, skydd, rädsla.... tillsammans med en ansenlig dos livserfarenhet och förstånd.

Det gjorde att man ORKADE bända upp en glugg, ett fönster. Att kämpa för det där fönstret var det jobbigaste jag nånsin gjort. Men att komma så nära att man SER någon - och att, utan att tveka, stå kvar! Hur många gånger är man med om det i livet, tro? Och just därför kändes det så hårt att bli utestängd. Det fanns ju, såklart, så oändligt mycket mer att se.

Om någon ser, som jag gjorde. Verkligen ser. Vägrar blunda. Vågar se det som finns där. Närmar sig. Övertygar. Älskar. Visar det. Aldrig sviker. Konsekvent. Inget tvivel. Envist står fast.

Hur skönt borde det inte vara att k-a-p-i-t-u-l-e-r-a? Hur lycklig, hur lättad, borde det inte göra den personen? Jag har inte fattat betydelsen av det innan. Men när jag själv lyckades se, så insåg jag.

Jag undrar hur många som verkligen känner sig sedda....?

En favoritdikt

En gång för länge sedan, ja, en himla massa år sen, så fastnade jag för denna dikten. Den sitter där ännu tydligen...

Den enda stunden

Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde,
han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte.

– Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.

Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

ur diktsamlingen ’Dikter’ (1833)

Lördag natt

Jag tyckte Caroline var bra...fin låt - bölvarning men det klarade sig....och hon sjunger med sån inlevelse och så är hon rent ut sagt jäääääkligt cool och genuin och egen på ett positivt sätt i mina ögon....menmen kanske inte rätt i melodifestival tyckte jag - tills den där internationella juryn tyckte precis tvärtom. Intressant. Annars var ju startfältet uselt. Minst dålig var Emilia, och då poängterar jag: minst dålig. Poängsystemet var som väntat, det hade ju media förberett oss på. Jaja, bara att hoppas att kommande veckor har betydligt mer intressanta bidrag att bjuda på. Perfekt lördagsunderhållning iaf, så har man liksom nåt att göra flera lördagar i sträck.

Känns konstigt att sitta här igen å kolla melodifestivalen, och konstigt att det blev lika ensamt som andra gånger. Åren går. Jag hade ju en sån önskan om att inte se den själv, utan ha den som myskväll, men det blev aldrig så en enda gång. Jag trodde det skulle bli så. Minns förevändningarna. Så det stannade vid en, minst sagt, enkel liten dröm. Ja ni vet ju, ens värderingar förändras. Plötsligt upptäcker man att ens dröm kan vara att se melodifestivalen (!)....Och den enklaste lilla drömmen tycktes, just då, vara ouppnåelig.

Är jag osynlig, eller?

Ja, det måste jag ju vara om någon står nära mig och intill mig, men ändå tror sig vara alldeles ensam....

Det är så här...

Jag har en massa avsnitt i mitt huvud om sånt jag vill skriva om...och det kommer nya hela tiden. Har liksom ett lager, vissa är bara en rad, vissa är betydligt längre, vissa glöms bort direkt men vissa återkommer envist. Nu snackar vi personliga saker, dvs de handlar inte om Mat...:-). Nä, de handlar om sånt som jag tänker länge och väl på, dag ut och dag in, månad ut och månad in, och faktiskt också år.... minnesbilder, ORDens egentliga betydelse, frågeställningar, eller slutsatser som jag drar efter en jädrans massa tänkande. Och just när de tar form där i huvudet så har jag ett himla behov av att uttrycka mig - men då befinner jag mig visst alltid på väg hem genom stan, i sängen på kvällen 2 minuter från att somna, i bilen...eller nån annanstans - i alla fall inte vid datorn. Så jag måste börja skriva upp tänkte jag...i min lilla Sally-kalender:-)... Så nu har jag en liten lista här med några punkter som jag vill, och kanske kommer att, beta av: - Är jag osynlig, eller? - Kapacitet - Alla Hjärtans Dag - En spegelbild på Ven - Kärlek är... - Tillit är... - Villkorslöst - Ler och långhalm

Ja, personliga tankar, men det hoppas jag ni står ut med då och då, mellan alla recept och Youtube-klipp....:-).

Nu har jag fullt upp, så återkommer senare så får vi se om man är in the mood för lite allvar....

Ha en bra lördag så länge!

Men neeeej, inte redan...

...fredag imorrn. Vill inte. Det är ju inte klokt. Man hinner inte hämta sig från den ena helgen förrän det är dags igen. Kan jag inte bara få sitta på mitt jobb och gräva ner mig och slippa tänka på tider eller vad jag vill göra och vad jag inte vill och vad jag inte kan...? Kan inte bara tiden stanna....freeze....eller förresten, tiden kan gå där utanför, men jag vill sitta där ostörd....så jag slipper gå hemåt med de där stegen som alltid är så tunga, men extra tunga på fredagar tycks det som....? Det är inte roligt.

Att lipa till Körslaget

Nähä, nu tål man inte ens att se Körslaget utan att bli lipig emellanåt. Sån otroligt intensiv glädje, ju gladare de är, ju mer de lever ut och exploderar, desto ledsnare blir jag. Sjukt ju. Det blir ju snudd på typ plågsamt att titta på det. Kanske för att de lever ut känslorna på ett sätt som jag brukade göra, ja, kanske för att man känner igen sig, och känner igen glädjen. Och musiken har ju börjat komma tillbaka, MEN kanske blir då Körslaget liksom HELT FÖR MYCKET för mig..:-)....då kommer alla känslorna på en och samma gång.....Jaja, man är väl knäpp. Helt enkelt.

Bebisträff

...har jag bjudit hem till! Har nämligen fyra väninnor som alla fått barn inom en fyraveckors-period nu i slutet av året 08. Och enda sättet för mig att krångla mig in på en bebisträff utan bebis, är ju att anordna en...:-). Träff alltså - inte bebis...:-). Det ser jag verkligen fram emot, det blir om ett par veckor. Tre små pojkar och en liten flicka ska komma hit på lunch med sina mödrar. Det blir väl bebisprat för hela slanten, men det kan ju mammorna sköta så kan jag sköta marktjänsten och skämma bort de nyförlösta lite...:-). För inte alltför länge sedan så fick jag ganska ofta frågan från omgivningen om jag/vi kunde tänka oss barn. Vi pratade aldrig om det. Men min åsikt var att jag är fullt nöjd med mina gossebarn, men att jag dock, givetvis, hade varit beredd att åtminstone överväga frågan, om det varit av vikt för honom...det tycker jag att man gör, när man älskar någon. Men som sagt, det kom aldrig på tal. Så nu ser jag fram emot att gosa med dessa fyra små knyten...Foton följer när de varit på besök...

Märkligt

I dag är det lördag, det är tyst och mörkt. Jag gör inget särskilt, mer än väntar på att det ska bli måndag. Gäspar lite, trycker i mig lite mer citron fromage och hoppas på att hålla mig vaken till Körslaget. Speglingar på väg hem från jobbet den 14/1. Varje gång vi möts så kommer vi närmare varandra, och kan konstatera att även när vi är ifrån varandra så kommer vi närmare varandra. Foto: Sally

Roligt eller bara oroligt...?

Skrev ju tidigare om bubblan...och nu är den på väg igen. Nyårsafton. Är det bra eller dåligt? Är det roligt eller bara oroligt? Jag vill tycka att det är roligt. Jag vill tycka att det är mysigt. Jag VILL tycka att det är spännande, och hoppfullt och magiskt och förväntansfullt. Precis som med den gångna julhelgen. Jag vill, jag vill, jag vill. Så jag har städat. Och dukat. Och grejat. Och gjort drink. Och förrätt. Och godis. Och varit och handlat. Och kört stan runt efter raketer. Och det och det och det....Är det det som gör att det blir spännande och hoppfullt? Om inte, varför gör jag det då?
Det blir nog bra. Kommer absolut att bli bättre än den förra nyårsaftonen. Ingen afton kan bli värre än den. Kanske skriver jag om den sen, det beror på hur denna blir...
Hmmm.....
Här blir vi jämna par vid bordet....för snart kommer dansk kollega och svenska kollegor. Och butikschef, inköpschef, lärare och sjukvårdspersonal. Blir nog inga problem varken med frotterandet...:-)....eller med samtalsämnena.
Själv återkommer jag till datorn nästa år! Vi ses inatt!

Uppe i ottan...

Utsikt på södersidan (jag bor ju på en gavel). Bilden tagen igår, på lille julafton. Idag är det regn så inget fotoväder.

Vaknade runt sex-tiden idag igen. La mig ju tidigt förvisso, somnade vid halv tio. Inga kids hemma, så nu sitter jag här vid datorn och doppar lussebullar i Oboy, det får utgöra dagens frukost. Senare på förmiddagen ska vi alla åka ner en sväng till mina föräldrar på landet.

Mailade ut förresten om att jag behöver en TV och har fått några svar, ska ringa kompisarna nu på förmiddagen och kolla. Fick otroligt nog ett presentkort på Expert igår, snacka om synnerligen rätt i tid, men när jag var där och kollade igår kväll så fanns det bara dyra platt-TV. FINNS inte tjocka billiga alls längre? Herregud, jag har verkligen noll koll...Kollade även på Blocket, finns en hel del sånna där widescreen som är några år gamla, för runt en tusing. Det är bara det att jag tycker att många nyare platt-TV och även widescreen har så fruktansvärt dålig bild...riktigt så det stör!! Jag har hellre en tjock-TV med perfekt bild då.

Jaha...julafton igen. Jag kan inte fatta det. Ett helt år sen. Två år sen. Förra året var fruktansvärt (men det var ju hela året så julafton skilde sig inte nämnvärt från övriga dagar..). Vid nio på kvällen blev jag ensam hemma. Då tog jag bilen och körde ut på landet, till en mindre ort, där jag trodde att vi skulle ses en kort stund och kunna säga God Jul. Det är så himla overklig känsla ibland när man är ute själv...som igår kväll på lille julafton...och som förra året när jag körde ut från stan. Det är liksom så tyst, som i en bubbla, man vet att där innanför fönsterna pågår firande, och det är alldeles tyst på nåt sätt, ungefär som när man är ute och går på natten eller tidigt på morgonen och det har snöat - när alla ljud dämpas. Hur som helst, jag kom fram till en parkering i närheten och smsade in. Inget svar, meddelandet gick inte fram. Jag tänkte att jag väntar en stund, hade ju ändå inget annat för mig. Funderade på att jag skulle vilja knacka på, men vågade inte. Satt i bilen en stund, sen tyckte jag att det var lika bra att köra hem. Precis när jag rullade ut från byn så gick meddelandet fram. Jag ringde upp direkt (för var mitt på landsvägen och behövde veta om jag skulle vända tillbaka)... då lyftes luren och lades sen på direkt och sen stängdes mobilen av. För att det var jag som ringde.... Jag satt där i bilen och trode inte att det var sant. Utestängd......... Efteråt förstod jag ju hur allt legat till, att vi inte befann oss på alls samma plats, trettio mil emellan....osv.... en massa detaljer och omständigheter som var fullt förståeliga, men... Problemet är att det aldrig ens hade behövt uppstå en sådan situation. För någon av oss. Och efteråt när allting ordnade sig så insåg man ju så vansinnigt hela scenariot var. Det hade inte behövt bli minnet av den julaftonen. Usch. Kommer aldrig att glömma det. Kommer väl att sitta på hemmet en vacker julafton år 2052 och tänka tillbaka på mina aftnar, och då kommer jag att minnas den 2007 som ett riktigt dåligt exempel...

Ja, ja. Idag blir det bättre. Jag har ju såklart bilder i mitt huvud hur jag önskar att det var, precis som jag vet att många av er också har, men det är ju bara några dagar, man kanske får se det så: Det är ju bara några dagar som är som vilken ledighet som helst. Det kommer att säga svisch, så är det förbi, denna gången också.

Nu ska jag slå in de sista klapparna, plocka undan, lägga in rentvätt, bädda, fixa mig, städa till Alfons (undulaten), ringa om TV....

Önskar er verkligen en bra dag enligt era egna önskemål!...:-)... Julkramar från Sally

Usch...

...lite julångest som vaknar nu. Tredje julen som det är, vet inte ens vad jag ska kalla det längre, jobbigt...och det är just för att det är den tredje som man blir medveten om tiden och åren. Hur snabbt det går. Hur mycket tid som rinner iväg. Detta trodde jag aldrig för några år sedan.
Nu har jag slagit ihjäl några timmar på stan fram till stängningsdags och handlat det sista och strosat runt på Triangeln, fruktansvärt obeskrivligt dötrist, sen köpte jag med mig en god sushi hem som jag precis ätit upp. Tror minsann jag går och lägger mig nu, så passerar tiden obemärkt förbi. Hörs i jul!

December....igen

1 december. Julmånad. Nu igen. Långt inom mig känner jag faktiskt....nåt som kan vara julångest. Usch, det vill jag inte känna. Det gäller att hålla det i schack. Det gör man (läs; jag) genom att planera var julgranen ska stå, pyssla i hemmet, baka baka och åter baka, ta hand om julfestandet på jobb, ta hand om nyårsfesten, planera kakbuffé på jobbet, arrangera tjejjulfest, ta hand om släktmiddag, ta hand om sonens klassjulfest...
Då har man liksom fullt upp i tankarna och helt praktiskt också. Då kan man NÄSTAN undvika att tänka på annat som man OCKSÅ skulle vilja, men som inte går att genomföra. Då kan man NÄSTAN låta bli att längta, i alla fall stundtals, efter det som inte går att iscensätta. Det gäller liksom att fylla varje glipa, täta varje spricka, i tankeverksamheten, för att undvika släppa genom tankar och känslor som inte är önskvärda för att man ändå inte kan göra något åt dem.
Hm...
Planering har alltid varit min "överlevnadsstrategi", har jag förstått på senare tid. En effektiv sådan må jag säga. Tack och lov att den kom tillbaka, blev orolig ett tag att det var borta för evigt.
Endera dagen ska jag skriva här om sånt som jag skulle vilja göra nu när det är december...t.ex som varje dag när jag går hem från jobbet och passerar julbodarna på Södertull....då känner jag att åååå, vad jag skulle vilja strosa där nån kväll efter jobbet och dricka glögg, och kolla julklappar på Designtorget....ja, ni förstår vad jag menar, eller hur...?! Men mer om det en annan gång.

Och mer om alla arrangemangen efterhand som det är dags....

Längtan

De senaste åren har jag fått erfara en del sinnesstämningar och känslor som jag inte upplevt tidigare med samma kraft. En av dem, och dessutom en av de svåraste, är/var... Längtan. Då menar jag en ihärdig plågsam längtan som biter sig fast, och som inte går att förtränga eller skaka bort eller tänka bort, för den sitter fast mitt emellan de nedre spetsarna av bröstbenen och gör ont! Fy, vad jobbigt...det går inte att hantera. Spelar ingen roll vad man gör, för längtar man så längtar man. Har ni varit med om det? Det enda som lindrar är att man går och lägger sig och somnar. Tänk så förfärligt. Jag hade en period där jag la mig vid halv sju på kvällen för att jag inte ORKADE längta. ORKADE inte vara vaken och ha ont. Som tur är så kan jag somna nästan när som helst...och även halvdvala var ju bättre än vaken längtan. Usch, det var hemskt. Men all längtan, precis som alla andra svåra känslor, ger sig ju med tiden, och bleknar, eller kanske förändras allteftersom tiden går...och det är ju synd i sig, eller hur....Otroligt skönt, men väldigt, väldigt sorgligt - man hade ju hellre vänt känslan till något positivt.

Jag såg en film häromdagen...

Ja, just det. Och det intressanta är inte VILKEN film jag såg (det var Psalmer från Sverige), utan ATT jag såg en film överhuvudtaget. Från den exakta början till det exakta slutet. På TV dessutom!!!!! Det har inte hänt på säkert...tja, minns faktiskt inte, men det måste varit före förra sommaren...minns inte. Jag har inte ens haft TV:n på - förrän nu, sista 4-5 veckorna...nu står den där i bakgrunden och babblar och flimrar och det stör mig inte ett endaste dugg. Ibland tittar jag, och i förrgår såg jag hela den där filmen (för min kollega är väldigt förtjust i den och rekommenderade den varmt). Min hjärna har haft fullt upp och sorterat bort överflödiga, störande intryck, just sådana som väcker känslor - som TV, och musik. Musiken är inte tillbaka i mitt liv med full ursprungskraft - men på god väg. Häromhelgen var det traditionell fest, och jag skrålade och dansade som om - ingenting hänt. Sen får man ju komma ihåg att jag har ju faktiskt ingen stereo heller, och ljudet i datorn har varit paj ett år, så det hade ju inte varit så lätt att lyssna heller, även om andan fallit på...:-) Och förresten...Psalmer från Sverige var bra...helt galen historia, men det skulle inte förvåna mig om något sådant faktiskt existerat...