En favoritdikt

En gång för länge sedan, ja, en himla massa år sen, så fastnade jag för denna dikten. Den sitter där ännu tydligen...

Den enda stunden

Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde,
han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte.

– Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.

Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

ur diktsamlingen ’Dikter’ (1833)