- "Alla vill väl bli sedda..."

Såklart. Det är ju så man säger. Och man tror att man vet vad det betyder. Men jag har inte till fullo fattat innebörden - förrän nu. Det tog ett par år, och det var inte för att jag blev sedd (för det blev jag inte) som jag fattade - utan för att jag själv SÅG.

Herregud!!! Jag har förstått vad det innebär. Att SE någon! Vilken kamp, vilket slit, vilket helvetiskt äventyr. Åååå, en sån mur, till synes oigenomtränglig, oöverstiglig.

Men kärlek övervann allt - amor vincit omnia - murar, skydd, rädsla.... tillsammans med en ansenlig dos livserfarenhet och förstånd.

Det gjorde att man ORKADE bända upp en glugg, ett fönster. Att kämpa för det där fönstret var det jobbigaste jag nånsin gjort. Men att komma så nära att man SER någon - och att, utan att tveka, stå kvar! Hur många gånger är man med om det i livet, tro? Och just därför kändes det så hårt att bli utestängd. Det fanns ju, såklart, så oändligt mycket mer att se.

Om någon ser, som jag gjorde. Verkligen ser. Vägrar blunda. Vågar se det som finns där. Närmar sig. Övertygar. Älskar. Visar det. Aldrig sviker. Konsekvent. Inget tvivel. Envist står fast.

Hur skönt borde det inte vara att k-a-p-i-t-u-l-e-r-a? Hur lycklig, hur lättad, borde det inte göra den personen? Jag har inte fattat betydelsen av det innan. Men när jag själv lyckades se, så insåg jag.

Jag undrar hur många som verkligen känner sig sedda....?